Varför blev det så här? Del 2

Nu hade jag spenderat 2 år i USA och gått ifrån middle school till high school. High school var som filmerna. Varsity jackor som bärdes av quarterbacken och hans lagkamrater som gick med sina cheerleader flickvänner och såg ner på folk. Jag var whitetrash killen som satt vid de svarta och central amerikanska bordet i matsalen. Segregationen hade officiellt avskaffats för flera år sedan men den fanns där som en osynlig vägg som höll isär vitt & allt som inte var eller betedde sig vitt. Jag hatade det. Jag hatade alla preppies och jocks ifrån den amerikanska medelklassen. Mitt utanförskap blev till slut ilska. Jag var förbannad och trött. Trött på att höra "fuckin' foreigner" när jag stod vid mitt skåp. Dem flesta lärarna tyckte inte om mig. Antog att jag var dum och lat. Så jag blev utåtagerande då jag tröttnat på allt och lät nävarna lösa problem. I retrospekt korkat och ett sätt att sätta mig ännu mer i skiten, men då kändes det som det enda jag kunde göra.

Så var kommer mitt liv som nörd in i detta. Jo, som jag sagt var serier en tillflyktsort. En värld bortom denna. En plats fylld med färgstarka karaktärer. Personer med problem som satte mina i perspektiv. För om ni någon gång läst Spider-man är han den mest olycksdrabbade männsikan någonsin i den fiktiva världen. Allt har en lösning i alla fall. Jag fann också musik som lugnande. En perfekt kväll var ett par gamla Motown-samlingsskivor på LP-spelaren sittandes i min fåtölj i källarrummet i Detroit med de 5 senaste numren av Deadpool. Serietidningar, hip-hop, & gammal soul var allt jag behövde för att hålla humöret uppe.

Till slut kunde jag inte stanna i USA och jag fick lov att flytta hem till Sverige. Jag skulle också börja gymnasiet om jag bott i Sverige. Så det var den perfekta tidpunkten att flytta. Jag började bild & form-programmet i Uddevalla. Fick en egen lägenhet och försökte klara mig själv. Det gick så där. Rätt kasst faktiskt! Farfar hade koll på mig hemma i alla fall. Mamma och pappa var ju inte särskilt glada över att jag flyttat men det var min önskan.

Efter hemkomsten försvann intresset för serietidningar. Det försvann omedvetet och jag slutade tänka på tidningar då jag hade 1000 andra nya saker att tänka på. Började istället med musik. En vän fick mig att ta tag i mitt rappande som jag hållt på lite med i USA. Nu tog jag det mer seriöst och jag ville bli bäst. Körde stenhårt. Hade hur kul som helst. Det var det perfekta sättet att ventilera mina känslor och tankar. Men serieintresset var som bortblåst. Jag behövde dem helt enkelt inte längre.

Efter studenten och att ha jobbat 1 år kom allt tillbaka. När jag var 20 hade jag träffat min nuvarande flickvän. Som man oftast brukar göra när man blir "whipped" ändrade jag mig en del. Till det bättre. Jag började bry mig mer. Allt festande och brist på tränande jag gjort sen studenten hade gjort mig rätt slö, lönnfet, och till en total tönt. Jag behövde något nytt. Musiken fanns fortfarande. Behövde bara något tidsfördriv för att sluta med supandet på helgerna. Så slog det mig. Vad gör mina gamla marvelhjältar nu för tiden? Det var lite som när man ringer en gammal vän man inte pratat med på länge när jag gick in på Marvels hemsida. Kände också en känsla av att ha hittat hem igen.

Det hade hänt så mycket under de många år jag glömt bort mina gamla vänner. Det var Civil War emellan hjältarna och det slutade med att Captain America dog. Captain America död!? Nu kunde jag inte göra annat än börja köpa tidningar och se vad jag missat. Det började sakta och tog sedan rejäl fart. Köpte nya och gamla nummer och ökade på samlingen betydligt. Flyttade också till Mora, där familjen flyttat ett tag efter dem kommit tillbaka till Sverige, där jag börjat jobba. Hade ett bra jobb och även om jag tjänade bra hade jag inte pengar till att fest och dricka när jag istället ville spara, köpa tidningar, och åka ner till flickvännen varannan vecka. Allt handlade om prioriteringar. Jag blev en tråkig djävel! Inte var jag sorgsen för det. Mognade upp lite med serier som den där sista nödvändiga barnsligheten man behöver ibland.

Nu fyller jag 23 år i augusti och serier är en stor del av mitt liv. Skäms inte för det som jag gjorde för ett par år sedan. Plus att det är tur att jag redan har flickvän för det hade ju inte varit enkelt som den nörd jag växt upp till idag. Har ju alltid tecknat och målat också så jag har också tagit tag i att göra något av mitt liv med det. Ville bli serietecknare som liten och i de tidningarna pappa köpte i USA fanns det reklam för en skola som hette the Joe Kubert School Of Cartoon & Graphic Art. Spenderade mycket tid i mellanstadiet på att dagdrömma om den skolan. Några av mina favorit tecknare var lärare där. Kändes mest bara som en fånig dröm när jag gick i gymnasiet, men drömmen fanns där. Så vem säger att drömmar inte kan gå i uppfyllelse? Inte jag i alla fall. För i september flyttar jag till Dover, New Jersey, och går upp varje vardagsmorgon och går till the Joe Kubert School Of Cartoon & Graphic Art. Det är en bra bit närmare mitt "happily ever after"!

Slut.